Snart går Påsken mot sitt slut, det har varit en alldeles underbar påsk med familjen. Jag har denna påsk mer än någonsin fått minnen tillbaka, minnen från min barndom, hur påsken och övriga högtider firades. Bearbetningen och det definitiva att förstå verkligheten börjades i julas, bearbetningen att mina föräldrar är borta och att det är ingen mardröm utan verklighet. Det var den definitiva början på resan att det inte fanns en julklapp i säcken till min son, en julkapp från mormor och mormfar.
Idag har jag egen familj och helt plötsligt blev påskens traditioner ännu viktigare. Dels att föra traditionerna vidare som man hade med sig från sin barndom, men att även skapa egna traditioner som vår lilla familj ”trivs med”.
Jag minns mammas påskgardiner, hennes goda påskmat, äggen hon målade,påskriset som alltid plockades två dagar innan skärtorsdag och allt påskpynt som plockades fram. Tänk att man skämdes för hennes påskgardiner när man var yngre, eller skämdes, men man suckade varje gång gardiner utifrån högtidsdag skulle upp. Jag minns särskilt påskgardinerna med dem gula kycklingarna på, idag är det ”viktiga” inventarier i mitt föräldrarhem och gardinerna ska alltid vara kvar, och idag är dessa gardiner de vackraste jag någonsin sett. Det sitter så mycket känsla och minnen i gardinerna som bara inte går att slänga bort eller släppa.
Jag är glad att jag har kvar minnena och att jag och min familj kan föra vissa av mina traditioner vidare men att även skapa egna traditioner, traditioner som blir en del i ens liv och som gör att minnena av mina älskade föräldrar alltid kommer att bevaras och att min son en dag kan säga till sin familj, så här gjorde mormor och morfar.
Glad påsk…för än är det påsk.