När jag var liten sa min mamma till mig: Anna, du måste kunna stänga en dörr för att kunna öppna en ny. Och bakom den väntar nya äventyr på dig. Men, du måste våga fullt ut.
Några år senare sa en arbetskamrat samma citat till mig och sedan dess har det blivit mitt motto i livet.
Kan hända att jag vågar följa mitt hjärta och mina drömmar ännu starkare de senaste åren sedan jag tragiskt förlorade mina föräldrar. Jag har alltid tänkt att livet är bara till låns, men än mer sedan de dog.
Jag vet också att jag är otroligt envis, viljestark och att jag har en drivkraft inombords; att allt är möjligt bara man vill och tror på det själv.
Men, jag inser dock en sak, att när man har fattat beslutet att hoppa in i något nytt måste man stänga den gamla dörren fullt ut. Man kan inte gå kvar och älta om man har fattat det rätta beslutet. I stället ska man hitta den nya vägen att vandra efter och våga öppna nya dörrar under resans gång. Dörrar som du själv tror på och ger dig glädje.
Jag har stängt några dörrar och öppnat nya, men jag aldrig gjort det i vrede eller vemod utan med glädje och en stark tro att jag har ett mål att uppfylla och en längtan att göra något nytt.
För ett par veckor sedan öppnade jag en ny dörr, min resan som frilansjournalist har börjat och samtidigt tackade jag nej till ett välbetalt jobb, som skulle ha gett mig en fet månadslön, men som skulle ha fört mig långt bort från journalistyrket.
Jag är inte redo att stänga ”journalistdörren”, inte än, för det är nu jag börjar på riktigt att göra det jag älskar och tycker om- att möta människor i deras vardag och skildra deras liv.
Vid pennan.
Anna Olofsson