Befinner mig just nu i Norrbotten, Luleå. Igår satt jag och väntade på min date på fiket Roasters . Jag var ute (som vanligt) i god tid och hade nästan en hel halvtimme innan mötet skulle börja. Jag bektraktade en äldre farbror, välklädd och proper kom han in med sin rullator. Han såg van ut att röra sig i lokalen, han parkerade rullatorn omsorgsfullt i ett hörn, gick med staplande steg fram och beställde in en starköl. Han kände nog hur jag stirrade på honom. Han vände sig mot mig och sa- Hej och skål på dig, jag gillar att komma hit och titta på människor, alla som stressar runt och omkring. Detta är mitt torsdagsnöje, ta en starköl, nu ska jag njuta.
Jag svarade- helt rätt. Efter ett tag reser han sig upp och tar på sig sina ytterkläder och försöker komma fram och hämta rullatorn, det var fullt med folk på fiket och alla ignorerade honom. Jag ville spontant rusa upp, men tänkte, bara han inte tar illa upp? Men så efter att titta på honom i minst en minut tänkde jag, nej jag måste hjälpa honom. Jag trängde mig fram bland folkvimlet och flyttade på stolarna och bad vissa flytta på sig. Han var så tacksam och sa till mig.
Tack snälla, hur kan jag hjälpa dig? Du kanske vill ha skjuss, hoppa upp på pallen så kan jag skjussa dig, du har så dåliga skor. Vilka klackar!
-Nej svarade jag, jag ska träffa en person här snart.
-Okey då, men kanske jag kan få ge dig en kram för att du hjälpte mig, du förstår sen frugan gick bort så är detta mitt nöje. Att klä mig fin och gå ner ett tag till fiket, ta ett glas vin eller en stark öl och sen hem. Jag har inte så mycket annat i livet just nu, jag sitter ensam så mycket.
-Ja en kram kan jag ta, vad gulligt av dig…
Innan vi skiljdes åt vända han sig om och sa- där hade du tur, för om du hade sagt ja till skjuss då hade jag skjussat dig 20 steg och sen sagt, om du ska fortsätta att snålåka så kostar det en puss..gud bevare dig jänta.
Detta möte kommer jag aldrig att glömma, först hur människor kan sitta oberörda och inte vilja hjälpa. Sen tänkte jag på hur många ensamma människor det finns där ute i vårat Land. Ibland kan även jag känna mig ensam, trots att man har massor av människor i ens omgivning.
Vissa möten glömmer man aldrig, mötet igår kommer jag alltid att minnas.
Anna